Hejsan, kära bloggläsare! Här kommer äntligen "Livet på ett stuteri" del 2. Denna del är ganska sorglig, bara så ni är medvetna om det.

Kommentera gärna vad du tyckte om den här delen och släng gärna in några ord om den nya designen också!

Jessica kommer berätta alltihop, då är texten svart och skriven med vanlig stil. Annars är det skrivet med blått och börjar alltid med talestreck. När hon tänker, är texten blå och skriven med kursiv stil, det börjar alltid med citationstecken " "

                                                                         Jessica=blå

                                                                         Emely=röd

                                                                         John=grön

                                                                         Carina=cyan

                                                                         Alina=orange

                                                                         Adam=lila

                                                                         Övriga=grå

Jag vänder mig bort, jag är ororlig för vad som ska hända. Brevet från stadshuset såg inte ut att innebära goda nyheter.

-Jessica? hörde du vad jag sa?

Emelys röst avbryter mig i mina tankar.

-Åh förlåt, Emely. Jag tänkte bara på annat, vad sa du?

-Jag frågade om du inte skulle byta om innan vi ska följa med farfar till stadshuset.

-Jag ska genast byta om.

-Jag tror inte att vi ska följa med in, men det är kanske bra att byta om i alla fall?

Jag börjar gå mot sovrummet medan mina tankar fortfarande kretsar kring kallelsen från stadshuset.

Snabbt byter jag om till lite mer sofistikerade kläder.

"Det här får lov att duga, bäst att jag fixar håret också när jag ändå håller på."

"Inte illa, om man jämför med hur jag brukar se ut i vanliga fall." 

Jag går ut i hallen och möter farfar. Jag ger honom en kram.

-Det kommer att ordna sig, farfar.

Farfar ler glädjelöst mot mig:-Jag hoppas det, gumman.

Så bär det av mot stadshuset, ingen av oss säger något under hela resan.

-Jag följer med in och ger mitt stöd till er farfar. Ni väntar utanför, tjejer.

-Okej, farmor.

Jag säger inget, jag bara betraktar farmor och farfar medan de går mot dörrarna till stadshuset.

Emely slår sig ner bredvid mig på bänken:-Du är fortfarande orolig, va?

-Är inte du det? är det enda jag få fram.

-Jo, men försök att tänka lite positivt. Sluta intala dig själv att det kommer att gå illa! svarar Emely, till min förvåning.

Jag är tyst i några minuter, sedan fortsätter jag:-Vad tror du kommer hända nu då?

Jag märker att Emely inte så gärna vill svara på den frågan, men efter några minuters funderande svarar hon:-Farfar har ju inte gjort något olagligt, såvitt jag vet. 

-Men i så fall, varför tror du att han kallas till förhör så här plötsligt? jag blir själv överraskad över hur irriterad min röst lät och jag väntar mig att Emely ska ge mig ett dräpande svar, men istället säger hon lugnt:-Jag vet inte vad jag ska tro, men du borde lugna ner dig lite.

Jag tystnar, men blir förvånad när Emely plötsligt säger:-Men du har kanske rätt; jag menar, att kallelsen kom så plötsligt kan inte båda gott.

Jag vet inte vad jag ska svara, så jag sitter tyst och låter Emelys ord sjunka in. Plötsligt kommer farfar och farmor ut, jag ser på deras miner att det inte gick väl. Jag får god lust att fråga vad som hänt, men låter  bli.

Under tystnad börjar vi alla att gå mot farfars gamla bil.

Vi sitter tysta allihop under resan hem igen, jag kan se på farfars min att det inte gick bra på förhöret. Men han tycks inte vilja prata om det. Och inte farmor heller.

Medan Emely sitter och klappar Zingo, går jag mot badrummet för att göra mig i ordning. Det börjar bli dags att lägga sig och sova.

(Någon månad senare)

Ingen av oss har återhämtat sig ännu efter förhöret förra månaden. Särskilt inte farfar, men vi är övertygade om att han är falskt anklagad för grovt djurplågeri.

-Han har suttit därute på bänken i flera timmar nu, jag börjar bli orolig för honom... mumlar farmor tyst.

I precis samma stund kommer farfar in och då får vi alla en hemsk chock!

Vi brister alla tre i gråt när vi ser vad som håller på att hända. Zingo ylar i sorg blandat med skräck.

Vi alla ser hjälplöst på medan liemannen tar farfar ifrån oss! Farmor står helt stilla och stirrar på spöket efter honom.

-Vi kommer sakna dig, farfar! lyckas jag få fram, alltmedan mina tårar strömmar nedför mina kinder.

Snabbt fiskar Emely upp sin mobiltelefon för att ringa våra föräldrar.

-Hej, pappa. Vi har hemska nyheter! Farfar har dött, snälla du, kom hit och ta med mamma också, snyftar Emely i luren.

När våra föräldrar kommer någon timme senare, rusar jag fram till mamma. Jag lägger mitt ansikte mot hennes skuldra och gråter. Exakt hur länge jag står där, vet jag inte. Men mamma står och omfamnar mig länge, och låter mig få utlopp för all sorg.

-Såja, lilla gumman, viskar mamma tröstande.

Jag lyfter huvudet från mammas skuldra och lugnar ner mig. Men farmor är helt förstörd, hon står med ansiktet lutat mot pappas skuldra och skakar av gråt.

Snart kommer Emely också ut, hon slår armarna om pappa och jag hör hur hon snyftar högt och ljudligt.

Men mamma är bra på att locka fram folks leende även i de mest hemska situationer. Hon pratar stilla med mig och på något konstigt sätt får hon mig faktiskt att le, trots min sorg.

Farmor lutar återigen huvudet mot pappas axel och gråter, men till slut lugnar även hon sig.

Begravningen hålls i stillhet på kyrkogården. Ingen av oss orkar hålla tårarna tillbaka nu...

                                                                     Fortsättning följer...